Månad: augusti 2016

Efter ett kortare tag med en egen blogg, har jag fått en hel del synpunkter och feedback. Vilket så klart är roligt.
Tur man är hårdhudad, i alla fall när man är på sitt arbete. Där man får öppen, rak, ärlig och ibland konstruktiv kritik.

– Titta, där kommer Blondinbella. (Vallentunas Baresi)
– Har du fått en tidig 50–årskris? (Gnagare. Jag ska snart fylla 45.)
– Kul att läsa, men det finns bättre bloggar. (Rödlätt charmtroll från Ingarö)

Några av synpunkterna. Vet inte varför, men sådant triggar mig på ett konstigt sätt. Så jag kommer fortsätta skriva ett tag till, (kanske lugnar mina två följare).

Har den senaste tiden funderat en del på stadslag/distriktslag inom handboll och fotboll (gäller säkert andra idrotter också). Hjälper det eller stjälper det våra ungdomar? Får vi fram fler duktiga idrottare på detta sätt? Kanske dags att tänka nytt?
Riktigt roligt att komma med i uttagningarna. Men de som inte kommer med, blir de förkrossade eller blir de härdade (och kommer tillbaka ännu starkare)?
Det som jag däremot är säker på, är att det för en tränare/lagbyggare inte är ett önskat scenario. Vissa blir ledsna, vissa glada (av 15 testande spelare är nu 10 kvar i uttagningen). Vissa vill satsa ännu hårdare på egna laget, andra kan tycka stadslaget är mer spännande.

Men vem har sagt att det ska vara enkelt att vara tränare, det är bara att göra det bästa efter förutsättningarna. En sak är säker, stadslag/distriktslag är kul men långt ifrån det viktigaste.
De som inte kommer med ska veta att det är många stora spelare som inte fick plats i sitt distriktslag, bland annat Henke Larsson och Zlatan.

På tal om Henke och distriktslag. Jag vet att både jag och Henke hade en något långsam fysisk utveckling. I mitt fall så var jag inte tillräckligt mogen fysiskt (kanske även mentalt) vid de första uttagningarna, så det var några läger som jag absolut inte var aktuell för. Men ett år eller två senare så hade jag vuxit till mig och dessutom fått spela seniorfotboll i ett tidigt skede. Vilket gjorde att jag mognade både fysiskt och mentalt. Då blev jag uttagen till distriktslaget, det samma gällde Henke. Tror till och med att jag bänkade Henke vid något tillfälle…dock hämtat från eget minne…

I vårt distriktslag (P71/72) så fanns där en och annan profil. De mest namnkunniga i min årgång var Patrik ”Bjärred” Andersson, Henrik Larsson och Issa Manglind (sylvass striker från Landskrona). Bubblare var bland annat Rasmus Svensson (spelskicklig mittback från Veberöd/MFF) och Ulf Lillius (speldirigent från Veberöd/MFF).
Patrik var en Superstar redan då, det var han från 8-års ålder. Henrik Larsson var även han duktig, men som sagt något senare i sin utveckling.

Henke och jag spelade båda i dåvarande division 3 i Skåne (kan ha varit 1991?). Han i Högaborg och jag i Höllviken. Han uppfattades då som relativt oseriös men var otroligt (!) talangfull, när han ville så var han bäst. Men den säsongen fick han finna sig att bli akterseglad i skytteligan, som undertecknad råkade vinna. Vi båda blev uppvaktade av storklubbarna i Skåne. Under några tillfällen blev både jag och Henke inbjudna till HIF för att träna med a-laget (under Bosse Nilssons ledning). Vi skapade både ett intresse runt oss. Henke valde HIF och jag valde MFF. Resten är historia…
Han blev en av Sveriges bästa fotbollsspelare genom alla tider och jag blev en allsvensk medelmåtta.
Han tjänade hutlöst med pengar, jag sitter typ och räknar hans pengar* (*jag jobbar på bank och jag räknar inte hans pengar på riktigt).

Helgen har som vanligt varit fylld med fotboll och handboll. Gurra p04 har bland annat arrangerat en nyttig träningscamp på hemmaplan. Hemmaplan är Farstaborg som är en av få riktiga gräsplaner i Stockholm. Att ha tillgång till en gräsplan för ungdomslag i Stockholm är stort, men tyvärr blir säsongen lite kort. Maj till september, med ett undantag i juli då vaktmästarna tycker planen ska vila…

Gurra p04 fick denna helg nöja sig med två kryss i sina olika matcher. Det ena krysset kämpade man sig till efter en härlig lagmoral, det andra krysset var med mersmak.

I lördags var tanken att Dogge och jag på riktigt skulle ”bonda” med hunden Sune. Nelly var på läger och Angelica upptagen med hästtävling och skulle dessutom avrunda kvällen med en utgång tillsammans med några väninnor.
Allt började bra och fortsatte så tills vi gick och la oss. Det fina vädret hade gjort sovrummet till en bastu, så fönster på vid gavel var ett måste.
Tyvärr är fönster med vid gavel inget för Sune. Vartenda läte utifrån noterades av denna mycket vaksamme herre. Han skällde till vartenda gång som något rörde sig utanför fönstret, det kunde vara allt från nattfjärilar till grannar. Troligtvis väntade han på att Angelica skulle komma hem. Så vid minst ett tiotal gånger så snubblade han nerför trappan samtidigt som han sjöng upp i en serenad. Falskt alarm vartenda gång!

Till slut var vi tvungna att stänga fönsterna för att inte väcka hela kvarteret. Det blev några vändor till i trappan för Sune, innan han slocknade helt av utmattning från trappspringandet och den tryckande värmen i sovrummet. Så när Angelica äntligen dök upp, fick hon kliva över en helt däckad ”vakthund” på golvet.

Tror inte Sune känner till de långa taxiköerna från Le Golf på vissa lördagskvällar. Han har mycket att lära innan han blir en fullfjädrad vakthund.

Jag är en person som ofta bestämmer mig på förhand hur jag vill att det ska se ut i framtiden. Ibland kan man kalla det för målsättning och ibland kan man kalla det för förutfattad mening (dock omedvetet). Detta gör att jag ofta är strukturerad och mycket målinriktad, vilket kan vara bra och lätt att följa. Men ibland kan det göra så man får en skev syn på något som man egentligen inte har någon aning om.

Scouterna är ett praktexempel på något som jag har en förutfattad mening om. Klart att jag vet ungefär vad scouterna gör, men inte mer än så. I min ungdom så var det fyra saker man kunde göra på sin fritid, varav scoutverksamheten var en sak:

* Idrott. Som de flesta av mina kompisar utövade, och som jag ansåg var det enda riktiga.(Tror att jag var ganska trångsynt, sitter säkert i mitt DNA).
* Musik/kultur. Några vänner som ägnade sig åt att spela på instrument, oftast inte frivilligt, utan någon förälder som tyckte att det skulle vara bra att kunna när man blev äldre. Några gick på teater och tyckte det var riktigt kul.
* Ingenting. De personer som egentligen inte gjorde något organiserat alls. De hängde på ”FinaMacken”, meckade med sina mopeder, eller bara drev runt.
* Scouterna. Här kunde man välja om man ville bli sjöscout eller landscout. Det jag visste var att de ofta ville vara på sin egen kant och helt ostörda. De klarade sig bra på egen hand, lite ”Bror Duktig” mentalitet.

När jag nu i helgen kom i kontakt med en scout fick jag direkt vibbar från ungdomen, att personen säkert är väldigt präktig. Efter några minuter kom jag på mig själv att tänka i förutbestämda banor. Äntligen visade jag prov på att jag var vuxen, jag höll mina tankar för mig själv och lät personen/scouten få en chans att vädra sina tankar istället. Det kanske jag ska göra oftare…

Rosvalla Sportcenter i Nyköping, är ett ställe som får mig att må bra. Ett arenaområde som innehåller det mesta under ett och samma tak. Stora hockeyhallar, friidrottshall, gym, och flera olika handbollshallar. Utanför detta stora tak så finns där åtminstone 10 fotbollsplaner med både gräs och konstgräs. Det kusliga är att många av hallarna står outnyttjade stor del av tiden (när vi var där, ska tilläggas). Varför skulle inte en kommun som Värmdö, kunna bygga något liknande? Visst så har vi inte lika stora ytor som i Nyköping och markpriserna säkert inte går att jämföra. Men den höga utnyttjandegraden samt minskade samhällsproblem skulle väga upp investeringarna flera gånger om.

Det var just på Rosvalla som Gurra Handboll hade sitt årliga träningsläger detta år. Uppemot 200 tjejer och 25 ledare hade samlats för att träna och umgås.
För vårt lag F01/F00 så var det ett ypperligt tillfälle att jobba vidare med förra årets grunder samt fokusera på den fysiska biten. Träningsläger tycker jag blir viktigare och viktigare ju äldre spelarna blir. Inte minst för den sociala biten men också för att vi äntligen får tid att nöta in saker utan att det blir tidsnöd.

Just ett tillfälle att lyssna till spelares synpunkter och låta alla spelare komma till tals, utan ett uppstyrt samtal, är väldigt intressant. Speciellt utan föräldrars påverkan. Att få till ett bra lag som trivs tillsammans bygger mycket på att alla tror på det man gör och den gemensamma planeringen. Laget före jaget.

Det är en fröjd för ögat att se spelare (tjejer i detta fallet) verkligen ta ut sig i varje övning. Att få njuta av att svettas och skratta av träningsvärk. När man sen har tränarkollegor som styr upp övningar efter skiftade förutsättningar, är också en väldig trygghet som jag mår bra av.

Helgens övningar bestod av fyra handbollspass och två rejäla fyspass + Coopertest.
Coopertest som jag själv avskydde som aktiv, men som jag nu som tränare kan tycka är en bra indikator. Dock kommer jag aldrig ta ut ett lag efter prestationen på ett Coopertest. Testet är ett bevis för individen hur deras fysiska status är jämfört med sig själv. Dessutom är det bra att kunna veta hur man ska disponera sina krafter och att man oftast har mer kräm kvar än vad man tror. Det bästa är också känslan efteråt.

 

Samtidigt har det varit ett gäng matcher för Gurra P04 i fotboll. Tyvärr har jag inte kunnat följa dessa live, men fått noggranna redogörelser. Och vad hade man gjort utan sociala medier? Riktigt spännande att följa en match via Messenger och/eller Facebook. Nästa helg ska jag däremot fylla med en massa fotboll live.

Ock som vanligt (?) när jag och Nelly kommer hem efter ett läger eller en cup, så har Angelica passat på att göra något oväntat med hästen eller hunden. Denna gång hade hon friserat Sune. Sune som nu är en halv hund med tuppkam!

Det är bara att inse att jag varken har fysiken eller den mentala styrkan att springa längre sträckor på ett avslappnat och stilfullt sätt. Däremot tycker jag att det är ganska rogivande och jag känner mig oerhört nyttig när jag är färdig med löppasset.

Till skillnad från den tiden då man hade idrotten som ett jobb, så kan jag idag längta till att snöra på mig joggingskorna för ett pass i slingan.

Midnattsloppet var en ny upplevelse som jag säkert kommer överväga att springa igen. Jag och Nelly hade bestämt att springa tillsammans och peppa varandra för att klara av de tio kilometerna. Det löftet höll Nelly i 400 meter…

Men vilken sanslös atmosfär det var runt gatorna på Södermalm. Folk sjöng, hejade, festade och dansade. När man väl kom i mål så var det samma människor man träffade på igen, men nu ännu gladare. Tack Hanna, Thomas, Mickan och Nelly för en kul kväll.

Dogge, Angelica och Sune hängde också med och skulle vara supportrar längs banan. Vi hade tillsammans kollat på kartan över bansträckningen och planerat var det skulle vara bäst att stå någonstans. Men när vi väl sprang förbi de utvalda ställena så såg vi inte våra supportrar. När vi sprungit över mållinjen och hunnit vila en kvart, så kommer de tre musketörerna något andfådda. Dogge förklarade att de inte sett något utav loppet. Däremot hade de promenerat kors och tvärs över Södermalm och rastat Sune (som måste blivit oerhört ”välrastad” den kvällen). Angelica har många bra/fina sidor, men hennes lokalsinne får vi jobba med…

 

Blev förresten en behaglig söndag. Dock mesta tiden framför TV´n. Eller hur skulle man kunna slita sig?

KFF – MFF, Bournemouth – United (Zlatans premiär i Premier League), Arsenal – Liverpool, Dortmund – Bayern, Stenssons rafflande kamp om OS medaljerna, allt avrundades med damhandbollsmatch i OS mellan Norge – Rumänien (med otroligt duktiga spelare).

Nu börjar sista veckan i OS, vad finns kvar att följa? Kan Sverige kontra ut Brasilien i damfotbollens semi (knappast)? Kan Sveriges handbollsdamer vinna sin kvartsfinal mot Norge? Finns det något lag som kan fälla norskorna? De är storfavoriter, och det kanske är just det, som är svenskornas lilla halmstrå att grabba tag i?

Nu laddar vi batterierna för en ny vecka med jobb, fotboll (serien startar igen), hockey (säsongstart), handboll (träningsläger i Nyköping).

Vad ska en blogg, min blogg, handla om? Varför ska jag börja skriva en blogg?

Jag har under de senaste åren upptäckt att jag gillar att skriva och formulera texter.
Har kommit i kontakt med skrivandet mer och mer, dels i min yrkesroll (där jag summerar en hel del), och dels genom olika hemsidor där jag brukar sammanfatta cuper och turneringar.
Att kunna sammanfatta/summera händelser brukar ge en skön känsla och en naturlig slutpunkt för specifika sammankomster. Dessutom ett enkelt sätt att kunna gå tillbaka till och minnas.

Mina barns aktiviteter är en stor del av min egen fritid, därför hoppas jag kunna ge er en inblick runt deras träningar och matcher.
Och allt runt omkring…

Tanken är att kunna följa två lag (två olika sektioner) från Gustavsbergs IF.
Gurra F01 i handboll och Gurra P04 i fotboll. Helt enkelt lite ”inside information”.
Jag är nämligen involverad i båda dessa lag som tränare/lagledare på ett eller annat sätt.

Att kunna se sina barn, och deras kompisar, utföra en idrott och dessutom ha riktigt kul under tiden, gör mig väldigt glad. Två flugor i en smäll.

Hoppas även kunna inflika med mina tankar om idrott i allmänhet. Kanske ett reportage från en SuperWeekend (där jag och 6-8 andra likasinnade) åker och kollar på internationell fotboll.

En annan del som inte många känner till, är att jag på det senaste ”blivit med djur”.

En häst som heter Dorian Grey och en hund som heter Sune. Hur kunde detta ske, jag som är dunderallergisk mot pälsdjur?

Hästen träffar jag inte allt för ofta, typ en till två gånger per år då jag brukar ta de årliga fotona. Däremot finns det andra familjemedlemmar som träffar honom desto oftare, varje dag, tur att han bor på ett stall som ligger endast 400 meter från vårt hem.

Hunden Sune har däremot snabbt blivit en favorit. Jag har de senaste 14 åren fått höra ett evigt tjatande om en hund. Har hela tiden kunnat ta fram ”allergi kortet” och så har diskussionen lagt sig ett par veckor.

I början av april 2016 stod han där, Sune, en spansk vattenhund. Både Angelica och Nelly hade verkligen tänkt till, en allergivänlig ras som inte fäller, slut på hunddiskussionen.

Om det nu visar sig att Sune inte är så allergivänlig som de trott, så är det inte Sune som får bo i förrådet…det blir jag!