Då har man blivit lite äldre, och det är ju skönt. Klart mycket bättre än alternativet…

När man var yngre så umgicks man endast enbart med de som var lika gamla, men idag knappt någon ur samma gyllene årgång, 71:orna.

Kul att veta vad alla gör idag? Saknar kontakten med alla gamla kamrater som man tillbringade så mycket tid med. I skolan eller inom fotbollen i Höllvikens GIF.

Men som tur är så har jag fortfarande mycket kontakt med Höllviken och Skåne. Mycket tack vare att mina föräldrar och syster bor kvar där nere.

När vi är nere så är det nästan uteslutande på högtider och olika skollov. Mina barn trodde länge att folk som bor där nere alltid har det så bra, är lediga och allmänt glada. Alltid har tid att grilla, spela fotboll eller bara hänga nere på stranden. Eller på vintern kan sitta inomhus och slappa framför någon bra film och äta goda middagar.

Men som tur är finns det en vardag även för skåningarna som bor i Skåne och Höllviken.

Tror att Dogge och Nelly har förstått det nu. Eller? Kanske därför de alltid vill åka ner dit.

****

De senaste åren har vi även haft med oss häst ner till Lillhagen, (det fina stallet som ligger i Höllviken). Men ett år var det nära att hästen inte kom hem igen…

Angelica var tvungen att åka hem en vecka tidigare för att jobba, och frågade mig om jag kunde köra hem hästen med trailern.

”-Inga problem” kontrade jag med.

”-Är du helt säker?” undrade Angelica (något oroad)

”-Hur svårt kan det vara?” sa jag.

”-Det är inte svårt, men många saker att ta hänsyn till”, sa Angelica (ännu mer oroad).

”-Hästen kan ibland bli lite orolig när den står i trailern, och börjar hoppa och sparka.”, sa Angelica mycket sakligt.

Till saken hör att det var väldigt varmt dessa dagarna, över 30 grader.

Dagen närmade sig för hemfärd, och många förhållningsregler och instruktioner att ta hänsyn till: Kör lugnt, kör i jämn fart, stanna inte i onödan, håll fönstren stängda när ni står stilla så inga getingar kommer in i trailern mm.

Just den sista punkten var jag noggrann med, inga getingar i trailern. Men jag hade missat att under färd var man tvungen att få in luft för att undvika att trailern skulle bli överhettad.

Vi lastade in den ljusbruna rödfuxen Ziva, och påbörjade den 65 mil långa färden hem till Gustavsberg.

 

Vi kom iväg fint och humöret var på topp. Det flöt på. Både jag och framförallt hästen var mycket lugna. Inget sparkande och hoppande från hennes sida. Vi gled fram genom det fina landskapet tills det var dags för första pausen, strax söder om Jönköping. Vi fällde ner trailerdörren, och fick en chock!

Vi hade lastat på en ljusbrun häst, men vi fann en svartfärgad häst!?

Nelly hade tårar i ögonen medan jag mer såg ut som ett frågetecken. Dogge käkade glass.

Jag hade glömt att öppna vädringsfönsterna på sidorna, så det hade varit en färd utan fläkt för hästen. I den tryckande värmen så hade trailern fungerat som en bastu. Hästen hade skiftat färg på grund av att den var helt genomsvettig. Det var inte konstigt att hästen varit lugn och sansad, den hade så klart ingen energi att ödsla.

Efter flera svalkande och kalla vattenhinkar, både som dryck och dusch, kunde färden fortsätta till Gustavsberg. Nu med öppna fönster som gav en härlig fläkt åt hästen. Väl framme i Gurra kunde hästen med lätthet jogga ut från trailern.

När Angelica frågade om allt hade gått bra, så svarade vi med ett gemensamt ”Absolut”, även Nelly. På den tiden var Nelly fortfarande mutbar, så efter att hon fått Värmdös största mjukglass kunde hon också tänka sig att tysta ner vår hemfärd en aning.

Vår kontakt, min och hästens, blev aldrig densamma. Förresten så köpte vi en ny häst året därpå, och kontakten med Dorian Grey kommer aldrig bli påverkad av en transport. Jag får nämligen aldrig mer köra vår trailer, i alla fall inte med en häst i… (Nelly hade skvallrat för Angelica några månader efter hemkomst)…

****

En ledig helg från handbollen och Gurra F01. Kommande helg blir desto mer. Sverigecupen.

****

Även fotbollen för Gurra p04 har legat i träda.

****

Så när det inte var någon fotboll och handboll passade vi på att dela upp familjen. Halva styrkan stack till Västerås/Hamre för hopptävlingar torsdag till söndag. Både Nelly och Dorian Grey skötte sig med den äran. Hoppade klasser 1.10, 1.15, och 1,20. Totalt ett nerslag för ekipaget på hela helgen.

****

Andra halvan Dahlström stack till Jönköping och hockeycupen HV71 Trophy. Sällan har man väl sett en så välorganiserad turnering, förutom vår egen Margo Cup då förstås.

Kinnarps Arena har allt. 4 stycken (!) hockeyplaner bredvid varandra, samtliga av högsta klass. Kryddat med fin restaurang samt caféer och stora omklädningsrum. En hall som man inte fryser i, vilket är ovanligt. Att man sedan själv hade fixat boende som låg 100 meter från hallen, var inte helt fel.

8 högoktaniga lag var inbjudna, så spelet vi åskådare bjöds på var väldigt underhållande. Förutom namnkunniga hemmalaget så var även de bästa lagen från både Danmark och Norge på plats. Vad mina otränade hockeyögon kunde se, så kommer vi säkerligen höra talas om flera av de närvarande spelarna i framtiden.

VHC04 placerade sig som tvåa i tabellen efter grundserien, utan förlust, ett mål mindre gjort än HV71. När det var dags för slutspel åkte VHC04 ut i semifinalen mot duktiga Kållered. Som för övrigt var väldigt lätta att känna igen, 16 grabbar med samma frisyr. En så kallad hockeyfrilla stack ut under samtliga hjälmar.

I bronsmatchen var det oerhört jämt mot de högljudda danskarna, Rödovre. Med knappt 4 minuter kvar så kvitterade VHC04, och med 2 (!) sekunder kvar kunde Värmdö avgöra den gastkramande fighten. Bra kämpat!

Om man för 35 år sedan (när jag var ung) sagt att man spelat en jämn hockeymatch mot ett danskt lag, så hade man blivit utskrattad. Tiderna ändras. Danskarna är duktiga.

****

På samma hotell i Jönköping bodde även Assyriska FF, som laddade upp inför sin sista seriematch för säsongen. De klarade av att säkra en kvalplats, för eventuellt fortsatt spel i Superettan.

På hotellet samspråkade jag en hel del med två gamla ödmjuka profiler som jag spelat med, David Durmaz (fortfarande spelare) och Joel Riddez (Sportchef/Manager). Kul att höra om hur deras karriärer blev, båda två fick erfarenheten att testa på proffslivet utanför Sveriges gränser.

När man tänker tillbaka, så är det väl först idag man kan förstå hur bra man hade det när man spelade fotboll på heltid… Kanske man ska göra comeback? Ska bara hitta ett lag först som vill satsa på en nybliven 45-åring. 🙂