Kategori: Okategoriserade

Senaste tiden har jag fått en del feedback på min blogg. Oftast är det positiva och uppmuntrande ord och ryggdunkar. I de ögonblicken har jag kommit på mig själv att bli glad men nästan som att det känns en smula pinsamt. Varför är jag så dålig på att ta emot positiv feedback? Varför är jag så dålig på att både ge och ta emot komplimanger?

Ibland känns det nästan enklare att ta emot negativ feedback (vilket egentligen är hemskt tråkigt), för då kan man ställa sig i försvarsställning. Men när det är positiv feedback vet man inte vilken ställning man ska anamma. Man blir helt enkelt blottad. Tror att det är en konst att kunna hantera och suga åt sig av komplimanger. Oftast så reagerar jag med att säga tack, men inte låta det gå in. Det rinner av mig, som vatten gör på en gås.

****

Har under veckan försökt att ge så mycket komplimanger som jag kan till personer i min närhet och framförallt arbetskamrater. Med blandad framgång… får se det som ett experiment.

Kanske jag tagit i lite för mycket, för det har varit väldigt skiftande reaktioner.

-Är det någon som berättat för dig idag vilken fantastisk person du är?

-Jag blir glad att arbeta med dig för du är en av bankens trevligaste personer.

-Du borde unna dig fler långhelger, det är du värd efter allt du gör på gruppen.

Ovanstående är några av de fraser som jag använt mig av under veckan, och som sagt så var reaktionerna något blandade…

”En person bara tittade på mig, och typ undrade vad har hänt med mig, har han gjort sig illa?”

”En annan person undrade om jag gått och blivit frälst eller religiös på något sätt.”

”Ytterligare en person trodde nog att jag drev med honom, och svarade med några liknande meningar. (Måste varit en riktigt konstig dialog att lyssna på).”

Oavsett så kommer jag nog inte kunna fortsätta med samma inställning framöver, om jag vill ha jobbet kvar. (De tror nog att det slagit slint någonstans…)

Mina försök har varit något överdrivna, men responsen har nästan uteslutande varit mycket positiv och mötts av en hel del skratt. De flesta har ”synat” mina komplimanger men spelat med och stämningen har varit på topp. Min tolkning är helt enkelt att många är svältfödda på komplimanger och vet inte alltid hur man ska ta dem. Det får bli ändring på detta helt enkelt.

Detta ska jag även fortsätta med på hemmaplan. Barnen kommer säkert tycka jag är väldigt konstig och kanske/troligtvis skämmas över mig. Däremot tror jag att min fru (som jag nog är sämst på att ge komplimanger till) lätt skulle kunna vänja sig vid situationen…

****

I helgen var handbollsföräldrarna på räkkryssning. Att åka på en räkkryssning när man är allergisk mot fisk och skaldjur är kanske inte optimalt. Men det trevliga sällskapet och bandet räddade resan. Nja, kanske inte bandet. Dock är det speciellt med livemusik. Får till och med undertecknad att vilja röra på sig.

Även om kryssning har en negativ klang i mina öron så är det ett bra koncept om man är ett sällskap. I vanliga fall kan tillställningar bli ganska utspridda efter ett tag, men här sitter alla kvar vid samma ställe. Dessutom är det ingen som kan avvika, om man inte vill hoppa i plurret förstås. Bästa av allt är att man börjar vid 19-tiden, fullt ös fram till båten lägger till igen strax efter 23. Vid 24:00 ligger man i sin säng och är fräsch och utvilad till morgondagens aktiviteter… Känns som man börjar bli riktigt gammal.

****

Tackade av en trevlig och duktig kollega (Nicklas Larsson) häromdagen. Han börjar nu som konsult istället. Det verkar ligga i tiden. Vi köpte ett snyggt förkläde till honom från  Sthlm Factory, min första produktplacering här i bloggen 🙂

****

På tal om kollegor. Snygg Jacke gjorde en blixtvisit på kontoret i fredagsförmiddag innan han skulle på en grabbhelg i Warszawa. Han gick runt och småretades med oss andra.

-Om en timme sitter jag i baren på Arlanda, vad gör ni då?

När det gått en timme så ringde ”SJ” från Arlanda, och undrade om vi såg hans kavaj på kontoret. Han frågade då om hans kreditkort låg i innerfickan, det gjorde det. Vi fick vår revansch. För övrigt så undrade han också om hans hemnycklar och pass var kvar på kontoret också, bra start på en weekend utomlands… karma.

****

Gurra F01 handboll fortsatte sitt seriespelande. Sollentuna och Westermalm stod på motståndarsidan. Vanlig serielunk, där det är viktigt för spelarna att själv kunna tända till. Faktum är att det är en konst kunna tända till vid alla träningar och matcher. Dels för att komma upp i nivå men även för att undvika skador. Glädjande är att klacken följer med i stort omfång. Åke, vår seniora klackmedlem, verkar vara heltaggad för säsongens utmaningar.

Just nu är laget inne i en mycket intensiv period med många träningar och matcher. Inte minst tar stadslaget mycket tid i anspråk, 11 spelare är med på ett eller annat sätt (måste vara något slags rekord?, dessutom tycker jag att vi borde haft med ytterligare tre stycken!). Gäller att spelarna behåller fokus på rätt saker, och det är klubblaget.

Gurra P04 i fotboll hade en spännande helg. Nu med endast några få omgångar kvar i seriespelet, så får våra killar hjälpa till lite överallt. Förutom våra egna två lag så behöver även p03 hjälp att bemanna sina lag. Mycket spel och det verkar killarna gilla!

På p04 nivån, så väntade denna helgen två derbyn. En match mot Boo i Nacka. En match som stundtals var lite slarvig, men där vi blixtrade till med fina intentioner. Segern kunde säkras med en straffräddning på slutet av en av våra duktiga målvakter.

I det andra derbyt väntade Nacka FC på vår hemmaplan, Farstaborg. NFC är ett akademilag med avlönade tränare. NFC är en slags hybrid, som satsar och samtidigt är ödmjuka. Inför en relativt stor föräldraskara kunde vårt lag sätta allra högsta fart direkt från start. Det var ett diseldoftande maskineri som verkade ha outtröttliga krafter denna eftermiddag. En lagprestation som grabbarna satte högt värde på. Har man fokus på rätt saker så är det lättare att prestera. Bra kämpat.

****

Nu har vi fått ytterligare en tonåring där hemma. Sune (hunden) har hamnat i puberteten med säkerhet. Han juckar mot allt som rör sig. Ingen trevlig egenskap.

Kärt barn har många namn, är det ett gammalt ordspråk som påstår. Och det stämmer. Smeknamn har i mina öron alltid varit en positiv sak, som bevisar att man känner personen eller vet vem det är på ett avslappnat sätt.

Sedan tidig ålder har jag ofta kommit på eller förstärkt olika namn. Mer eller mindre spontant. Smeknamnen har ofta kommit till följd av något personen sagt, gjort eller borde göra. Kan också bero på var personen bor, kommer ifrån eller har på sig. Kanske någon egenskap man vill förstärka, på ett positivt sätt.

Jag har själv fått en del smeknamn genom åren. Freddan, Freddie, Dalis, Dala, Salvatore är de som jag kommer ihåg. Sen finns där en drös (öknamn) som jag inte kommer ihåg…

Med åldern har jag förstått att smeknamn inte alltid går hem i alla läger. Framförallt inte om man som jag ofta blandar in sarkasm i namnet. Tanken är att rikta det mer mot kompisar eller vänner som man känner lite mer, som man tror kan gilla eller tåla det.

Jag passar härmed på att säga förlåt till er som känner er träffade! Om ni känner att ni fått ett orättvist smeknamn så är det egentligen bara mitt sätt att säga att jag gillar er. Klappa mig på axeln, så förstår jag att jag bara ska kalla dig för ditt förnamn.

Här kommer en del exempel på smeknamn som jag förstärkt/myntat:

HC – Headcoach, sarkastiskt namn initialt på min duktiga tränarkollega.

Tullan – heter Thorlid i efternamn. Kanske mitt första smeknamn på en kär barndomskamrat.

Ugly – har ingenting med hans utseende att göra, utan hans uttal på ordet, en gammal finsk lagkamrat. Han kallade mig samma sak. Han kallade de flesta med detta namnet efter ett tag…

Hulk – Killen (Anders) är väldigt lik filmstjärnan. Vedertaget namn i flera decennier nu.

Salvan – lagkamrat vars namn nästan stavades på detta sätt.

Osten – helt taget ur luften, han heter Otto.

Bombaren – skåning som måste besöka ”herrarnas” efter stabilare måltider.

Serenad och Symfoni – lagkamrater som på äldre dar inte rör sig allt för snabbt i vändningarna. (Namnet på två Silja Line färjor).

Anche – min fru, som egentligen inte hade något smeknamn när vi träffades. Men hon nämnde något om någon ängel eller dylikt, men det blev Anche (med franskt uttal).

Dragic – en tjej i handbollslaget som har ett hårt och fint skott, som vi ville förstärka. Då lät det mer skräckinjagande om vi ropade ut detta balkanklingande namn på planen. Motståndarna fick respekt. Nu används det på skoj av henne själv också.

Obelix – kvinnligt energiknippe, som gärna tränar och njuter av det goda i livet.

Spagettimannen – det lilla busfröet som när han var liten inte ville ha sina slalomskidor på sig. När pjäxorna och skidorna möttes blev hans ben som två kokta spagettis.

Stavve – kompis som har en grekiskättad flickvän/sambo. Klart killen skulle få ett grekiskt smeknamn själv. Efter Stavros.

Snygg Jacke – kamrat som ser ut som en Gud (?), eller det ligger ju förstås i betraktarens ögon.

Greven – arbetskamrat som klär sig/agerar som en Greve.

Pappa Dee – min pappa, som fick namnet efter en 90-tals rappare. Han är min pappa och vårt efternamn börjar på D.

Waldorf & Statler (de griniga gubbarna i Mupparna) –  två kollegor som häcklar alla mina nya lunchrestaurangs förslag. Varför kan vi inte äta där vi alltid har ätit…

****

Under helgen som passerade så var det dags för den årliga festen, arrangerad av min arbetsgivare. Det brukar vara mycket uppskattade tillställningar med hög deltagargrad. Det var mingel på hög nivå i Berns fina lokaler, och stämningen var som vanligt på topp. Som de brukar säga ”det är gästen som gör festen”…

Tidigare år så har det varit väldigt påkostade arrangemang med inhyrda stjärnor från Sveriges artistelit. Förra året började vi förstå att vi går mot lite stramare tider. Då gjorde Boney M en återförening på vår fest. Passade dock perfekt till vårt discotema. Men efter lite närmare analys av bandet så hade både deras repertoar och fysik sett bättre dagar.

I år var det utlovat ett magiskt framträdande. En  trolleriartist som enligt ryktet var nordisk mästare… Någonstans där inne hade vi väl alla hoppats på Joe Labero, men icke.

Magikern som dök upp gjorde sitt bästa. Hans framträdande började med en lasershow som han troligtvis kopierat från närmaste Andy´s Lekland. Detta var uppvärmning för oss i publiken. Huvudnumret skulle bestå av att han skulle trolla bort sin kvinnliga kollega. Spänningen var olidlig…

Magikern tog fram en filt som han höll framför sin kollega, samtidigt såg man att kvinnan ”smög iväg” baklänges, och vips så var hon borttrollad. Fantastiskt! Om man nu inte skulle lägga märke till att kvinnan gick baklänges från scenen, så skulle det behövas en publik som var betydligt ”rundare under fötterna”.

Där har vi tipset till festarrangörerna. Se till att fylla på glasen, så lägger man inte märke till kostnadsbesparingarna på scenen.

****

Gurra p04 spelade två fotbollsmatcher. Första matchen i den lite tuffare serien så rullade bollen vår väg i slutsekunderna, trots uteblivet skönspel. Föregående helger så har det varit tvärtom. Fint lir men inte marginalerna på vår sida. Vilket är bäst? Den andra matchen avgjordes i solskenet på Farstaborg, mot ett ojämnt motstånd. Farstaborg var välfyllt, men det var nog mest på grund av Skilltwins närvaro. Härlig folkfest när föreningen fyllde 110 år.

Seriepremiären för Gurra Handboll f01 avklarades också under lördagen. Även här två matcher på olika nivåer. Matcherna spelades efter varandra i välbesökta Ekhallen. Tjejerna börjar dra folk, kul!

För motståndet stod Skuru respektive Rosersberg. Fokus låg på att hota/släppa bollen i tid samt olika samarbete. I första matchen mot Skuru blev vår tyngd samt bredd avgörande och i den andra matchen så bjöds publiken på en tät och utvecklande drabbning. Kul att vi nu börjar kunna slussa upp ett gäng f02.

****

Glädjande kan jag avslöja att Sune nu börjar bli skäll/morrfri på nätterna. Man vågar rätta till sin kudde utan att bli tagen för en inkräktare. Men att smyga upp på toa är uteslutet, än så länge.

****

Kommande helg vankas det fest igen, då med handbollsföräldrarna. Bara det inte är någon magiker som ska uppträda…

 

Ibland blir ens funderingar besvarade fortare än man tror. I mitt förra blogginlägg så förde jag ett resonemang om att man kanske skulle bli domare, och önskemålet blev uppfyllt inom en vecka… på sätt och vis.

Jag och Franco hade begett oss till Eslöv över helgen för att deltaga med Gurra Handboll (A-flickor) i en inbjudningsturnering. Som vanligt så blev vi väldigt trevligt bemötta av de skånska funktionärerna i denna turnering. De har mottot ”-Det fixar vi!”, vilket gör att det är mycket enkelt att trivas just i Eslöv under denna helg.

Hur det gick i turneringen och fler detaljer kan ni läsa mer om här, http://www.laget.se/GIFAFLICK/News/4748687/PSC-2016 .

Gurra Handboll (A-flickor). Nelly fick en blödning i axeln men väntas vara tillbaka inom någon vecka.

En av detaljerna från helgens turneringen, var just under finalen mot Trelleborg. Under halvtidsvilan kommer domarparet fram till mig och Franco och säger att motståndarna har klagat på våra ledartröjor (färgen), och att de gärna ser att vi tar på oss en annan färg. Vi gör ju allt för att tillmötesgå domarnas önskemål, dock konstaterar vi vänligt att vi inte har några tröjor i annan färg. Då pekar den ena domaren på våra målvakters reservtröjor (som är påskgula), ”- De tröjorna ska ni ha på er, samma färg som oss domare!”. Vi försöker återigen berätta att de inte riktigt är i vår storlek (anpassade till 15-åriga tjejer, men domarparet insisterar på att vi byter tröjor så att finalen kan fortgå. Sagt och gjort, i andra halvlek står vi där på sidolinjen i påskgula målvaktströjor precis liknade domarnas, men våra är av snittet ultra slimfit.

Dagens domarkvartett

Både jag och Franco tänkte mest på matchen och reflekterade inte allt för mycket över vårt ofrivilliga klädval. Vi tog av oss tröjorna och tänkte det är ju kanske bara vissa delar av publiken som sett våra slimfittröjor, men icke! Matchen sändes direkt via länk… Har fått några sms som undrade hur vi tänkte med de nya ledartröjorna.

Under helgen har vi även fått ett nytt uttryck inpräntat i vårt vokabulär ”-Jag har panne!”. Tydligen ett mycket gångbart uttryck bland 15-åriga tjejer. Betyder ungefär att jag snart får panik. Meningen används oftast i tidsbegränsade situationer relaterade till sitt utseende. Till exempel om man blir väckt 07:00 och ska äta frukost 07:30, då kan man säga ”Jag får panne!” (Gäller dock ett fåtal).

Kanske skulle jag sagt det till domaren i halvtid som ville att vi skulle ha målvaktströjorna på oss, ”-Jag får panne!”.

Något annat som jag kan få ”panne” över, är mitt pendlande till och från mitt arbete. Vi bor i Gustavsberg och jag jobbar i Sundbyberg, en sträcka på 3,5 mil. Egentligen ingen större fara på taket. Förutom att man då måste passera både Södra Länken och Essingeleden i rusningstrafik, 420 gånger per år (uppskattat t/r).

Utsikt, 210 dagar per år

Ur ett miljömässigt/ekonomiskt perspektiv så är det kommunala färdsättet överlägset. När man ställer upp alla kostnader för att pendla så är det ingen rolig läsning. Drivmedel, trängselavgifter, parkering och bilkostnader drar snabbt iväg. Totalt sätt är det mer nettopengar än vad jag föreställt mig.

De enda fördelarna med bilåkandet är att man slipper snörvel/host/förkylningsperioder på buss och tåg. Den avgörande faktorn för min del är att hinna hem på ett mer flexibelt sätt till barnens aktiviteter och på det sättet få ihop vardagspusslet.

När man tänker på pendlandet ur ett tidsmässigt perspektiv blir man ännu mer mörkrädd. Vissa dagar tar det mig 1 timme enkelväg att komma till jobbet och lika lång tid tillbaka. Sen kan man själv göra uträkningen.

Det som fått mig att stanna till och fundera lite extra är pendlingstid jämfört med semesterdagar. I snitt har de flesta mellan 25-30 dagar semester per år. Om man har till exempel 30 minuter till jobbet enkel väg, så pendlar man 1 timme per dag. Det blir 210 timmar om året. En arbetsdag är cirka 8 timmar. Då pendlar man ungefär 26 arbetsdagar om året. Nästan lika mycket pendlingstid som man har semesterdagar…eller nästan 9 dygn. Vi som har längre tid till arbetet pendlar alltså mer än vad man har semester.

Tror att jag får panne!

Tyvärr blev det inte så mycket fotboll för mig i helgen, som jag ville. Men man kan ju inte vara överallt. Gurra p04 spelade två matcher även denna helgen. Med ungefär samma resultat som tidigare. Gastkramande spänning och mycket känslor i den ena serien och mer tålamod i den andra serien. Det som vi nu måste lära oss är att spela efter vår spelidé även i pressade lägen. Det kommer…

Gurra fotboll fyller 110 år kommande helg. Vilket kommer firas på Farstaborg på lördag med pompa och ståt. Bland annat kommer Youtube tvillingarna ”Skilltwins” dyka upp. Häftigt. De kan utföra ungefär samma saker med en boll som man själv, eller inte. Däremot träffade jag en gammal lagkamrat i helgen, som säkert skulle platsa som en Skilltwin, Fredrik ”Lilla” Persson från Kristianstad. ”Lilla” spelade bland annat i MFF och TFF. En riktig fotbollsprofil som jag nu träffade på en handbollscup, hoppas det blir fler gånger.

En blivande domare?

En arla morgonstund med klar luft och en daggtung konstgräsplan är vardagen för många korpspelare i fotboll.
Något som lockade mig i flera år, för att inte släppa fotbollen som aktiv helt och hållet.
Det var dock ingen självklarhet att testa på korpen, men efter några övertalningsförsök så gjorde jag några matcher. Första matcherna hade jag omedvetet ”hur svårt kan det vara-inställningen”, men då fick man ett ganska bryskt uppvaknande. Till saken hör att i den korpserien jag spelade (Reklamserien) var det många med liknande bakgrund, föredettingar.
Efter ett par matcher så anpassade jag min inställning, vilket gav resultat. Både för laget och för mitt eget spel. Det blev hur kul som helst. Trodde man däremot att man var nånting, så smällde det direkt.

Tössinger & Co 2011

Tössinger & Co 2003

Jag har väl aldrig varit någon lirare, jag levde mycket på att inte tveka och gick ofta in med 100%. Nackdelen med en helhjärtad inställning var efter matcherna. Ibland tyckte motståndarna man hade spelat lite över gränsen eller så hade man ”ågren” för att man käftat för mycket med domaren (stackars Tommy). Men det gick över ganska snabbt och man såg framemot nästa match.

Anledningen till att jag slutade i korpen var just inställningen. Man gick upp riktigt tidigt på morgonen och vid 07:00 hade man kroppen fylld av adrenalin som avtog sakta efter matchen, men inte helt…
Så när jag var inne på kontoret vid 8:00, och träffade mina trevliga arbetskamrater (många som är fotbollsintresserade, men inte alla…). Det var just de personerna, som inte visste att man varit och spelat fotboll och var upp i varv, som jag inte tror uppskattade min adrenalinstinna inställning direkt på dagens första möte.

Återigen tog jag ett vuxet beslut, la skorna på hyllan, nästan helt frivilligt.

Nu efter några års uppehåll, så är det många på samma avdelning, som spelar fotboll, på skiftande nivåer. Jag har varit med vid några tillfällen, och tyckte det var förbaskat kul. Efter de tillfällena (som jag tyckte gick bra) tänkte jag att de säkert kommer att fråga om man vill vara med i laget. Men frågan kom aldrig.
Jag började ana ugglor i mossen, framförallt när jag hörde hur de nästan tjatade med en duktig, men skadad kollega.
Nu med lite eftertanke så tror jag att jag vet varför, inställningen. Klart att de inte orkar med en adrenalinstinn skåning det första de ser på morgonen…

****

Domare, är som jag nämnde här ovan, inte en allt för tacksam uppgift. Speciellt ungdomsdomare. Tyvärr är jag själv en sådan som inte alltid föregått som bästa förebild. Vilken inte är bra! Detta gäller både som spelare och aktiv.

Men var drar man gränsen mellan gnällspik och engagerad ledare? Ska man stå tyst och svälja allt som sker på planen? Ja, det ska man. Men vem kan det? Någon person som inte blir påverkad eller bryr sig? Nej, det finns sådana personer, som hittar en balans mellan engagemang och sunt förnuft, men de växer inte på träd.

Man ska ha hög målsättning, så någon gång ska jag komma närmare ovanstående balans. Får se om man kan bita sig i tungan i år, ska nämligen dela bänk med bland annat en kommande elitdomare, som dessutom är ansvarig för domarna inom regionen…

****

På tal om handboll så har Gurra A-flickor nu spelat säsongens första träningsmatcher. Det gjordes hemma på Ekvallen och för motståndet stog RP (Linköping) och GUIF (Eskilstuna). Den största vinsten gjorde vi nog genom att dessa två lag ville komma till Gustavsberg för att spela träningsmatcher (3 x 25 minuter). Att åka i över 2 respektive 1 1/2 timmar för att spela träningsmatcher är starkt, de måste ha ett fint föräldrastöd samt en hunger för att slå Gurra :-).

Träningsmatcher är nyttigt och välbehövligt, men det blir aldrig samma attityd som i en tävlingsmatch. Vi kunde öva på det som vi gått igenom de senaste veckorna. Framförallt anfallsspel. Att hota från alla positioner, avtal mellan 2 spelare samt tålamod tills man fått ett övertag. Nästa helg fortsätter träningsspelandet, då på skånsk mark, i Eslöv.

****

Fotbollsgrabbarna (Gurra p04) har också varit i gång. Några fick spela en jämn och mycket tempostark match mot BP 2. Tyvärr knapp förlust, men vem hade trott att de skulle kunna ge de bättre lagen i Stockholm en rejäl match inför säsongen? Truppen fick även spela en gräsmatch mot Älvsjö i en annan nivå, där man bland annat fick se ett nickmål, vilket inte hör till vanligheterna i 12-års åldern. Bra kämpat pågar.

****

Nu sätter snart handbollsligorna igång för säsongen, både nationellt som internationellt. De nya reglerna som har sjösatts och testats på under OS, ska nu implementeras i vanliga serielunken, ska bli intressant att följa. Inte minst hur man ska använda sig av en extra utespelare, kommer det att slå igenom? Ska domarna hålla i den striktare utvisningsnivån? Kommer alla domare kunna hålla samma nivå, eller kommer man anpassa sitt spel efter vilken domare man har?

****

Nu vet jag, det kanske är domare jag ska satsa på att bli. Jag har ju alltid rätt…

Om jag nu inte får ”plats” i vårt egna avdelningslag, så vet jag att det behövs en domare på deras matcher, där har jag min plats!

 

 

 

 

 

Efter ett kortare tag med en egen blogg, har jag fått en hel del synpunkter och feedback. Vilket så klart är roligt.
Tur man är hårdhudad, i alla fall när man är på sitt arbete. Där man får öppen, rak, ärlig och ibland konstruktiv kritik.

– Titta, där kommer Blondinbella. (Vallentunas Baresi)
– Har du fått en tidig 50–årskris? (Gnagare. Jag ska snart fylla 45.)
– Kul att läsa, men det finns bättre bloggar. (Rödlätt charmtroll från Ingarö)

Några av synpunkterna. Vet inte varför, men sådant triggar mig på ett konstigt sätt. Så jag kommer fortsätta skriva ett tag till, (kanske lugnar mina två följare).

Har den senaste tiden funderat en del på stadslag/distriktslag inom handboll och fotboll (gäller säkert andra idrotter också). Hjälper det eller stjälper det våra ungdomar? Får vi fram fler duktiga idrottare på detta sätt? Kanske dags att tänka nytt?
Riktigt roligt att komma med i uttagningarna. Men de som inte kommer med, blir de förkrossade eller blir de härdade (och kommer tillbaka ännu starkare)?
Det som jag däremot är säker på, är att det för en tränare/lagbyggare inte är ett önskat scenario. Vissa blir ledsna, vissa glada (av 15 testande spelare är nu 10 kvar i uttagningen). Vissa vill satsa ännu hårdare på egna laget, andra kan tycka stadslaget är mer spännande.

Men vem har sagt att det ska vara enkelt att vara tränare, det är bara att göra det bästa efter förutsättningarna. En sak är säker, stadslag/distriktslag är kul men långt ifrån det viktigaste.
De som inte kommer med ska veta att det är många stora spelare som inte fick plats i sitt distriktslag, bland annat Henke Larsson och Zlatan.

På tal om Henke och distriktslag. Jag vet att både jag och Henke hade en något långsam fysisk utveckling. I mitt fall så var jag inte tillräckligt mogen fysiskt (kanske även mentalt) vid de första uttagningarna, så det var några läger som jag absolut inte var aktuell för. Men ett år eller två senare så hade jag vuxit till mig och dessutom fått spela seniorfotboll i ett tidigt skede. Vilket gjorde att jag mognade både fysiskt och mentalt. Då blev jag uttagen till distriktslaget, det samma gällde Henke. Tror till och med att jag bänkade Henke vid något tillfälle…dock hämtat från eget minne…

I vårt distriktslag (P71/72) så fanns där en och annan profil. De mest namnkunniga i min årgång var Patrik ”Bjärred” Andersson, Henrik Larsson och Issa Manglind (sylvass striker från Landskrona). Bubblare var bland annat Rasmus Svensson (spelskicklig mittback från Veberöd/MFF) och Ulf Lillius (speldirigent från Veberöd/MFF).
Patrik var en Superstar redan då, det var han från 8-års ålder. Henrik Larsson var även han duktig, men som sagt något senare i sin utveckling.

Henke och jag spelade båda i dåvarande division 3 i Skåne (kan ha varit 1991?). Han i Högaborg och jag i Höllviken. Han uppfattades då som relativt oseriös men var otroligt (!) talangfull, när han ville så var han bäst. Men den säsongen fick han finna sig att bli akterseglad i skytteligan, som undertecknad råkade vinna. Vi båda blev uppvaktade av storklubbarna i Skåne. Under några tillfällen blev både jag och Henke inbjudna till HIF för att träna med a-laget (under Bosse Nilssons ledning). Vi skapade både ett intresse runt oss. Henke valde HIF och jag valde MFF. Resten är historia…
Han blev en av Sveriges bästa fotbollsspelare genom alla tider och jag blev en allsvensk medelmåtta.
Han tjänade hutlöst med pengar, jag sitter typ och räknar hans pengar* (*jag jobbar på bank och jag räknar inte hans pengar på riktigt).

Helgen har som vanligt varit fylld med fotboll och handboll. Gurra p04 har bland annat arrangerat en nyttig träningscamp på hemmaplan. Hemmaplan är Farstaborg som är en av få riktiga gräsplaner i Stockholm. Att ha tillgång till en gräsplan för ungdomslag i Stockholm är stort, men tyvärr blir säsongen lite kort. Maj till september, med ett undantag i juli då vaktmästarna tycker planen ska vila…

Gurra p04 fick denna helg nöja sig med två kryss i sina olika matcher. Det ena krysset kämpade man sig till efter en härlig lagmoral, det andra krysset var med mersmak.

I lördags var tanken att Dogge och jag på riktigt skulle ”bonda” med hunden Sune. Nelly var på läger och Angelica upptagen med hästtävling och skulle dessutom avrunda kvällen med en utgång tillsammans med några väninnor.
Allt började bra och fortsatte så tills vi gick och la oss. Det fina vädret hade gjort sovrummet till en bastu, så fönster på vid gavel var ett måste.
Tyvärr är fönster med vid gavel inget för Sune. Vartenda läte utifrån noterades av denna mycket vaksamme herre. Han skällde till vartenda gång som något rörde sig utanför fönstret, det kunde vara allt från nattfjärilar till grannar. Troligtvis väntade han på att Angelica skulle komma hem. Så vid minst ett tiotal gånger så snubblade han nerför trappan samtidigt som han sjöng upp i en serenad. Falskt alarm vartenda gång!

Till slut var vi tvungna att stänga fönsterna för att inte väcka hela kvarteret. Det blev några vändor till i trappan för Sune, innan han slocknade helt av utmattning från trappspringandet och den tryckande värmen i sovrummet. Så när Angelica äntligen dök upp, fick hon kliva över en helt däckad ”vakthund” på golvet.

Tror inte Sune känner till de långa taxiköerna från Le Golf på vissa lördagskvällar. Han har mycket att lära innan han blir en fullfjädrad vakthund.

Jag är en person som ofta bestämmer mig på förhand hur jag vill att det ska se ut i framtiden. Ibland kan man kalla det för målsättning och ibland kan man kalla det för förutfattad mening (dock omedvetet). Detta gör att jag ofta är strukturerad och mycket målinriktad, vilket kan vara bra och lätt att följa. Men ibland kan det göra så man får en skev syn på något som man egentligen inte har någon aning om.

Scouterna är ett praktexempel på något som jag har en förutfattad mening om. Klart att jag vet ungefär vad scouterna gör, men inte mer än så. I min ungdom så var det fyra saker man kunde göra på sin fritid, varav scoutverksamheten var en sak:

* Idrott. Som de flesta av mina kompisar utövade, och som jag ansåg var det enda riktiga.(Tror att jag var ganska trångsynt, sitter säkert i mitt DNA).
* Musik/kultur. Några vänner som ägnade sig åt att spela på instrument, oftast inte frivilligt, utan någon förälder som tyckte att det skulle vara bra att kunna när man blev äldre. Några gick på teater och tyckte det var riktigt kul.
* Ingenting. De personer som egentligen inte gjorde något organiserat alls. De hängde på ”FinaMacken”, meckade med sina mopeder, eller bara drev runt.
* Scouterna. Här kunde man välja om man ville bli sjöscout eller landscout. Det jag visste var att de ofta ville vara på sin egen kant och helt ostörda. De klarade sig bra på egen hand, lite ”Bror Duktig” mentalitet.

När jag nu i helgen kom i kontakt med en scout fick jag direkt vibbar från ungdomen, att personen säkert är väldigt präktig. Efter några minuter kom jag på mig själv att tänka i förutbestämda banor. Äntligen visade jag prov på att jag var vuxen, jag höll mina tankar för mig själv och lät personen/scouten få en chans att vädra sina tankar istället. Det kanske jag ska göra oftare…

Rosvalla Sportcenter i Nyköping, är ett ställe som får mig att må bra. Ett arenaområde som innehåller det mesta under ett och samma tak. Stora hockeyhallar, friidrottshall, gym, och flera olika handbollshallar. Utanför detta stora tak så finns där åtminstone 10 fotbollsplaner med både gräs och konstgräs. Det kusliga är att många av hallarna står outnyttjade stor del av tiden (när vi var där, ska tilläggas). Varför skulle inte en kommun som Värmdö, kunna bygga något liknande? Visst så har vi inte lika stora ytor som i Nyköping och markpriserna säkert inte går att jämföra. Men den höga utnyttjandegraden samt minskade samhällsproblem skulle väga upp investeringarna flera gånger om.

Det var just på Rosvalla som Gurra Handboll hade sitt årliga träningsläger detta år. Uppemot 200 tjejer och 25 ledare hade samlats för att träna och umgås.
För vårt lag F01/F00 så var det ett ypperligt tillfälle att jobba vidare med förra årets grunder samt fokusera på den fysiska biten. Träningsläger tycker jag blir viktigare och viktigare ju äldre spelarna blir. Inte minst för den sociala biten men också för att vi äntligen får tid att nöta in saker utan att det blir tidsnöd.

Just ett tillfälle att lyssna till spelares synpunkter och låta alla spelare komma till tals, utan ett uppstyrt samtal, är väldigt intressant. Speciellt utan föräldrars påverkan. Att få till ett bra lag som trivs tillsammans bygger mycket på att alla tror på det man gör och den gemensamma planeringen. Laget före jaget.

Det är en fröjd för ögat att se spelare (tjejer i detta fallet) verkligen ta ut sig i varje övning. Att få njuta av att svettas och skratta av träningsvärk. När man sen har tränarkollegor som styr upp övningar efter skiftade förutsättningar, är också en väldig trygghet som jag mår bra av.

Helgens övningar bestod av fyra handbollspass och två rejäla fyspass + Coopertest.
Coopertest som jag själv avskydde som aktiv, men som jag nu som tränare kan tycka är en bra indikator. Dock kommer jag aldrig ta ut ett lag efter prestationen på ett Coopertest. Testet är ett bevis för individen hur deras fysiska status är jämfört med sig själv. Dessutom är det bra att kunna veta hur man ska disponera sina krafter och att man oftast har mer kräm kvar än vad man tror. Det bästa är också känslan efteråt.

 

Samtidigt har det varit ett gäng matcher för Gurra P04 i fotboll. Tyvärr har jag inte kunnat följa dessa live, men fått noggranna redogörelser. Och vad hade man gjort utan sociala medier? Riktigt spännande att följa en match via Messenger och/eller Facebook. Nästa helg ska jag däremot fylla med en massa fotboll live.

Ock som vanligt (?) när jag och Nelly kommer hem efter ett läger eller en cup, så har Angelica passat på att göra något oväntat med hästen eller hunden. Denna gång hade hon friserat Sune. Sune som nu är en halv hund med tuppkam!

Det är bara att inse att jag varken har fysiken eller den mentala styrkan att springa längre sträckor på ett avslappnat och stilfullt sätt. Däremot tycker jag att det är ganska rogivande och jag känner mig oerhört nyttig när jag är färdig med löppasset.

Till skillnad från den tiden då man hade idrotten som ett jobb, så kan jag idag längta till att snöra på mig joggingskorna för ett pass i slingan.

Midnattsloppet var en ny upplevelse som jag säkert kommer överväga att springa igen. Jag och Nelly hade bestämt att springa tillsammans och peppa varandra för att klara av de tio kilometerna. Det löftet höll Nelly i 400 meter…

Men vilken sanslös atmosfär det var runt gatorna på Södermalm. Folk sjöng, hejade, festade och dansade. När man väl kom i mål så var det samma människor man träffade på igen, men nu ännu gladare. Tack Hanna, Thomas, Mickan och Nelly för en kul kväll.

Dogge, Angelica och Sune hängde också med och skulle vara supportrar längs banan. Vi hade tillsammans kollat på kartan över bansträckningen och planerat var det skulle vara bäst att stå någonstans. Men när vi väl sprang förbi de utvalda ställena så såg vi inte våra supportrar. När vi sprungit över mållinjen och hunnit vila en kvart, så kommer de tre musketörerna något andfådda. Dogge förklarade att de inte sett något utav loppet. Däremot hade de promenerat kors och tvärs över Södermalm och rastat Sune (som måste blivit oerhört ”välrastad” den kvällen). Angelica har många bra/fina sidor, men hennes lokalsinne får vi jobba med…

 

Blev förresten en behaglig söndag. Dock mesta tiden framför TV´n. Eller hur skulle man kunna slita sig?

KFF – MFF, Bournemouth – United (Zlatans premiär i Premier League), Arsenal – Liverpool, Dortmund – Bayern, Stenssons rafflande kamp om OS medaljerna, allt avrundades med damhandbollsmatch i OS mellan Norge – Rumänien (med otroligt duktiga spelare).

Nu börjar sista veckan i OS, vad finns kvar att följa? Kan Sverige kontra ut Brasilien i damfotbollens semi (knappast)? Kan Sveriges handbollsdamer vinna sin kvartsfinal mot Norge? Finns det något lag som kan fälla norskorna? De är storfavoriter, och det kanske är just det, som är svenskornas lilla halmstrå att grabba tag i?

Nu laddar vi batterierna för en ny vecka med jobb, fotboll (serien startar igen), hockey (säsongstart), handboll (träningsläger i Nyköping).

Vad ska en blogg, min blogg, handla om? Varför ska jag börja skriva en blogg?

Jag har under de senaste åren upptäckt att jag gillar att skriva och formulera texter.
Har kommit i kontakt med skrivandet mer och mer, dels i min yrkesroll (där jag summerar en hel del), och dels genom olika hemsidor där jag brukar sammanfatta cuper och turneringar.
Att kunna sammanfatta/summera händelser brukar ge en skön känsla och en naturlig slutpunkt för specifika sammankomster. Dessutom ett enkelt sätt att kunna gå tillbaka till och minnas.

Mina barns aktiviteter är en stor del av min egen fritid, därför hoppas jag kunna ge er en inblick runt deras träningar och matcher.
Och allt runt omkring…

Tanken är att kunna följa två lag (två olika sektioner) från Gustavsbergs IF.
Gurra F01 i handboll och Gurra P04 i fotboll. Helt enkelt lite ”inside information”.
Jag är nämligen involverad i båda dessa lag som tränare/lagledare på ett eller annat sätt.

Att kunna se sina barn, och deras kompisar, utföra en idrott och dessutom ha riktigt kul under tiden, gör mig väldigt glad. Två flugor i en smäll.

Hoppas även kunna inflika med mina tankar om idrott i allmänhet. Kanske ett reportage från en SuperWeekend (där jag och 6-8 andra likasinnade) åker och kollar på internationell fotboll.

En annan del som inte många känner till, är att jag på det senaste ”blivit med djur”.

En häst som heter Dorian Grey och en hund som heter Sune. Hur kunde detta ske, jag som är dunderallergisk mot pälsdjur?

Hästen träffar jag inte allt för ofta, typ en till två gånger per år då jag brukar ta de årliga fotona. Däremot finns det andra familjemedlemmar som träffar honom desto oftare, varje dag, tur att han bor på ett stall som ligger endast 400 meter från vårt hem.

Hunden Sune har däremot snabbt blivit en favorit. Jag har de senaste 14 åren fått höra ett evigt tjatande om en hund. Har hela tiden kunnat ta fram ”allergi kortet” och så har diskussionen lagt sig ett par veckor.

I början av april 2016 stod han där, Sune, en spansk vattenhund. Både Angelica och Nelly hade verkligen tänkt till, en allergivänlig ras som inte fäller, slut på hunddiskussionen.

Om det nu visar sig att Sune inte är så allergivänlig som de trott, så är det inte Sune som får bo i förrådet…det blir jag!