Efter ett kortare tag med en egen blogg, har jag fått en hel del synpunkter och feedback. Vilket så klart är roligt.
Tur man är hårdhudad, i alla fall när man är på sitt arbete. Där man får öppen, rak, ärlig och ibland konstruktiv kritik.

– Titta, där kommer Blondinbella. (Vallentunas Baresi)
– Har du fått en tidig 50–årskris? (Gnagare. Jag ska snart fylla 45.)
– Kul att läsa, men det finns bättre bloggar. (Rödlätt charmtroll från Ingarö)

Några av synpunkterna. Vet inte varför, men sådant triggar mig på ett konstigt sätt. Så jag kommer fortsätta skriva ett tag till, (kanske lugnar mina två följare).

Har den senaste tiden funderat en del på stadslag/distriktslag inom handboll och fotboll (gäller säkert andra idrotter också). Hjälper det eller stjälper det våra ungdomar? Får vi fram fler duktiga idrottare på detta sätt? Kanske dags att tänka nytt?
Riktigt roligt att komma med i uttagningarna. Men de som inte kommer med, blir de förkrossade eller blir de härdade (och kommer tillbaka ännu starkare)?
Det som jag däremot är säker på, är att det för en tränare/lagbyggare inte är ett önskat scenario. Vissa blir ledsna, vissa glada (av 15 testande spelare är nu 10 kvar i uttagningen). Vissa vill satsa ännu hårdare på egna laget, andra kan tycka stadslaget är mer spännande.

Men vem har sagt att det ska vara enkelt att vara tränare, det är bara att göra det bästa efter förutsättningarna. En sak är säker, stadslag/distriktslag är kul men långt ifrån det viktigaste.
De som inte kommer med ska veta att det är många stora spelare som inte fick plats i sitt distriktslag, bland annat Henke Larsson och Zlatan.

På tal om Henke och distriktslag. Jag vet att både jag och Henke hade en något långsam fysisk utveckling. I mitt fall så var jag inte tillräckligt mogen fysiskt (kanske även mentalt) vid de första uttagningarna, så det var några läger som jag absolut inte var aktuell för. Men ett år eller två senare så hade jag vuxit till mig och dessutom fått spela seniorfotboll i ett tidigt skede. Vilket gjorde att jag mognade både fysiskt och mentalt. Då blev jag uttagen till distriktslaget, det samma gällde Henke. Tror till och med att jag bänkade Henke vid något tillfälle…dock hämtat från eget minne…

I vårt distriktslag (P71/72) så fanns där en och annan profil. De mest namnkunniga i min årgång var Patrik ”Bjärred” Andersson, Henrik Larsson och Issa Manglind (sylvass striker från Landskrona). Bubblare var bland annat Rasmus Svensson (spelskicklig mittback från Veberöd/MFF) och Ulf Lillius (speldirigent från Veberöd/MFF).
Patrik var en Superstar redan då, det var han från 8-års ålder. Henrik Larsson var även han duktig, men som sagt något senare i sin utveckling.

Henke och jag spelade båda i dåvarande division 3 i Skåne (kan ha varit 1991?). Han i Högaborg och jag i Höllviken. Han uppfattades då som relativt oseriös men var otroligt (!) talangfull, när han ville så var han bäst. Men den säsongen fick han finna sig att bli akterseglad i skytteligan, som undertecknad råkade vinna. Vi båda blev uppvaktade av storklubbarna i Skåne. Under några tillfällen blev både jag och Henke inbjudna till HIF för att träna med a-laget (under Bosse Nilssons ledning). Vi skapade både ett intresse runt oss. Henke valde HIF och jag valde MFF. Resten är historia…
Han blev en av Sveriges bästa fotbollsspelare genom alla tider och jag blev en allsvensk medelmåtta.
Han tjänade hutlöst med pengar, jag sitter typ och räknar hans pengar* (*jag jobbar på bank och jag räknar inte hans pengar på riktigt).

Helgen har som vanligt varit fylld med fotboll och handboll. Gurra p04 har bland annat arrangerat en nyttig träningscamp på hemmaplan. Hemmaplan är Farstaborg som är en av få riktiga gräsplaner i Stockholm. Att ha tillgång till en gräsplan för ungdomslag i Stockholm är stort, men tyvärr blir säsongen lite kort. Maj till september, med ett undantag i juli då vaktmästarna tycker planen ska vila…

Gurra p04 fick denna helg nöja sig med två kryss i sina olika matcher. Det ena krysset kämpade man sig till efter en härlig lagmoral, det andra krysset var med mersmak.

I lördags var tanken att Dogge och jag på riktigt skulle ”bonda” med hunden Sune. Nelly var på läger och Angelica upptagen med hästtävling och skulle dessutom avrunda kvällen med en utgång tillsammans med några väninnor.
Allt började bra och fortsatte så tills vi gick och la oss. Det fina vädret hade gjort sovrummet till en bastu, så fönster på vid gavel var ett måste.
Tyvärr är fönster med vid gavel inget för Sune. Vartenda läte utifrån noterades av denna mycket vaksamme herre. Han skällde till vartenda gång som något rörde sig utanför fönstret, det kunde vara allt från nattfjärilar till grannar. Troligtvis väntade han på att Angelica skulle komma hem. Så vid minst ett tiotal gånger så snubblade han nerför trappan samtidigt som han sjöng upp i en serenad. Falskt alarm vartenda gång!

Till slut var vi tvungna att stänga fönsterna för att inte väcka hela kvarteret. Det blev några vändor till i trappan för Sune, innan han slocknade helt av utmattning från trappspringandet och den tryckande värmen i sovrummet. Så när Angelica äntligen dök upp, fick hon kliva över en helt däckad ”vakthund” på golvet.

Tror inte Sune känner till de långa taxiköerna från Le Golf på vissa lördagskvällar. Han har mycket att lära innan han blir en fullfjädrad vakthund.